FörordetUnder en kryssning i den sköna kroatiska skärgården samtalar sex goda vänner om sådant man sällan talar. Samtalen drar åt olika håll som samtal ofta gör men kretsar främst kring religiösa frågor, om uppfattningar och missuppfattningar, om tro och vantro, om vett och vanvett.
Här är några exempel på vad som diskuteras i boken: Finns Gud? Varför skulle han göra det? Är han god? Varför skulle han vara det? Är det rimligt att tro på en god gud med tanke på allt elände som finns? Bryr sig Gud om vad vi människor tror, tänker eller gör här på jorden? Uppstod Jesus verkligen från de döda? Vad menas egentligen med "tro"? Varför tro på det otroliga? Vad menas med "helig"? Får man skoja om sådant som är heligt för somliga men inte för andra? Vilket ansvar har enskilda människor för dem som lider nöd? Vilka slutsatser kan dras av att många terrordåd grundar sig på starka religiösa övertygelser?
Under samtalens gång synas religiösa synsätt i sömmarna utifrån en icke-religiös humanistisk livsåskådning. Trots att jag inte kan berömma mig av att ha fördjupade kunskaper om det som diskuteras tvekar jag inte att föra fram mina egna uppfattningar, ofta på ett sätt som jag tror att många troende kan uppfatta som provokativt. Det är i så fall bra. I synnerhet om det stimulerar till eftertanke, för det är nämligen det som är syftet med det jag skrivit. Inte att i första hand tala om hur allting är utan att ifrågasätta invanda tankemönster, dogmer och doktriner, villfarelser, vidskepelse och andra vanföreställningar samt sist men inte minst religionerna själva liksom tron på det övernaturliga,
Ur det inledande kapitletDet var en av dessa klara och ljumma medelhavsnätter. Vårt segelfartyg Algarina låg tryggt förtöjt i en liten vik av en ö i den kroatiska skärgården. Jag hade sträckt ut mig på akterdäcket.
.......
Med blotta ögat kunde jag se några hundra stjärnor. Hade jag haft en kikare, hade jag kanske kunnat skönja ett tusental, dock bara en liten bråkdel av alla de stjärnor som finns i Vintergatan, den galax som vi själva tillhör. Astronomerna räknar med att det finns omkring hundra miljarder stjärnor enbart i den galaxen. Dessutom har universum ytterligare ett hundratal miljarder galaxer som i genomsnitt består av ett hundratal miljarder stjärnor. Därtill kommer otaliga planeter, månar och andra himlakroppar som rör sig kring stjärnorna. Tanken svindlar inför universums ofantlighet.
......
Se där, där föll en stjärna! Om jag varit religiös, hade jag kanske sagt att Gud ritar streck på himlen, dvs om jag varit religiös för tusen år sedan. Om jag då bott i Skandinavien hade jag sannolikt trott på Oden och Tor. Kanske hade jag trott att fallande stjärnor var gnistor som slogs av Tors vagn, när han fräste fram över himlavalvet. Idag vet vi - även de som nu tror på andra gudar - att sådana uppfattningar bottnade i vidskepelse eller vad man kan kalla religiösa vanföreställningar. Idag vet vi bättre. Det gör vi knappast på grund av att religionerna blivit så värst mycket annorlunda utan tack vare duktiga vetenskapare som hjälpt oss att klara ut förhållandena i den ofantliga världsrymd som omger oss, något som ofta stött på ivrigt motstånd från religiöst håll.
......
Det är egendomligt hur väl forskarna lyckats kartlägga förloppet efter Big Bang från dess allra första början. De vet mycket om vad som hände redan under den första sekunden. Däremot vet de ingenting om sekunden före, vilket somliga förklarar med att någon sådan sekund aldrig funnits. Det fanns med andra ord ingen tid, inget rum, ja ingenting alls, innan alltihop plötsligt bara hände. Vad var det som fick det hela att starta? Var det Gud? I så fall, vad ville han med att kicka igång universum? Ville han något över huvud taget eller var alltihop ett enda grandiost misstag? Blev universum resultatet av en enorm astronomisk men likväl trivial feltändning? - "Han sprack, den saten", sa Runebergs Munter, när granaten exploderade i hans hand. Sedan dog han. Var det så det gick till, när universum skapades? Överlevde Gud, om han nu fanns, eller gick det med honom som med Munter?
......
Är Gud, om han nu finns, av någon som helst relevans för den universella process som hittills pågått i 13,7 miljarder år och som av allt att döma kommer att fortsätta många miljarder år till? Är det sannolikt att det finns en gud som bryr sig om vad som sker och i så fall på vilken nivå, med vilka syften och på vad sätt?
Frågor så goda som några, tänkte jag, medan jag kravlade mig ner från min plats på akterdäck för att sälla mig till mina medseglare som bänkat sig i salongen till kaffet och avecen. När allt kommer omkring kan man kanske i goda vänners lag hitta en liten del av livets mening i ett glas cognac.
+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Efter denna inledning skildras livet ombord på vårt segelfartyg som bl a omfattar ett idylliskt möte med delfiner, ett spännande fiskafänge och en skrämmande upplevelse av en av naturens makter, den fruktade Boran. Men framför allt diskuteras det kring existentiella frågor. Här är några exempel på våra samtal:
Om Gud, dennes natur och eventuella existens- Dina frågor om hur jag föreställer mig Gud, återtog Sven, är väl kanske inte så lätta att svara på, men ett tror jag säkert, nämligen att han är god. Det vore ju förskräckligt om vi var utlämnade till en gud som är ond.
- Det finns de som säger att Guds enda ursäkt för allt det onda som sker här i världen, är att han inte existerar, genmälde jag.
- Ja, jag vet det. Det är ett gammalt skämt.
- Är du säker på det? Jag menar, är du så säker på att det är ett skämt? Kanske är det sant att han inte finns, vilket i så fall kunde förklara att det finns så mycket elände här i världen. Kanske Gud dog av knallen, när han skapade universum. Vad säger du om det?
- Jag vet faktiskt inte om du vill försöka föra ett seriöst resonemang eller enbart hänge dig åt dina egna tokiga fantasier, sköt Eva emellan.
- Men vad är det egentligen som skiljer mina fantasier från era? Vi talar ju om någonting som vi egentligen inte vet eller kan veta något om. När ni säger att ni tror på Gud och att han är god, är det inte bara ett uttryck för era fantasier?
- Människor har i alla tider sökt sig till en gud och nästan alla har på ett eller annat sätt känt en närhet till ett högre väsen som vi kristna kallar för Gud, muslimerna för Allah och andra kanske något annat. Menar du att det inte skulle finnas något mera bakom allt detta än människors fantasier? frågade Sven.
- Jag tror inte att det går att utesluta den möjligheten, svarade jag.
......
Om yttrandefrihet och andra ”heliga” ting - För mig är yttrandefriheten helig, sa jag till Eva. Om du vill förbjuda mig att säga vad jag tycker, vilket du naturligtvis inte vill vid närmare eftertanke, så skulle du kränka mig i en av mina djupaste övertygelser vilken är att var och en ska ha rätt att säga och skriva vad han eller hon vill.
- Även om du kränker eller sårar andra människor i deras djupaste övertygelser?
- Det är en svår fråga, svarade jag.
Johan som satt vid sidan om Eva och lyssnat på vår ordväxling utan att distraheras av någon laptop bestämde sig plötsligt för att hoppa in i samtalet.
- Det förstår jag inte att den frågan skulle vara så svår att svara på. Det får du väl ändå hålla med om att man måste respektera andra människors religiösa övertygelser!?
- Jag är inte så säker på det, replikerade jag. Man måste självfallet respektera människors rätt att hysa vilka religiösa övertygelser de vill. Och man måste respektera människorna själva. Man ska inte förnedra eller förödmjuka människor för deras åsikters eller övertygelsers skull. Däremot tycker jag inte att jag måste visa respekt för det de tror på eller är övertygade om, ifall jag inte kan hålla med dem. Då måste jag väl få säga vad jag tycker och tänker, även om det kan uppfattas som kritik och bristande respekt. Det är ju inte människorna som jag kritiserar utan deras religiösa idéer och föreställningar. Det måste man väl få göra?
- Och nu vill du ge dig ut för att vara en recensent av religioner? spörjde Johan spydigt.
- Det har jag ingen utbildning för, svarade jag, men ingen bör tro sig om att sitta inne med hela sanningen nu och för all framtid utan vara beredd att ompröva sina övertygelser i ljuset av nya idéer och intryck. Med detta vill jag säga att ingenting bör hållas heligt utan att allt ska kunna kritiseras och ifrågasättas. Jag har dock en känsla av att många religiösa använder helighetsbegreppet som en sköld som de gömmer sig bakom för att skydda sig mot kritik från dem som tycker annorlunda och som stämplas som otrogna, kättare, avfällingar, Satans barn och Djävulens handgångna män och kvinnor eller häxor för att nu komma med några exempel.
......
Om samvete, genetik och moral- Just det, sa Eva. Där sa du ett viktigt ord. Samvete. Hans Christian, var tror du samvetet kommer ifrån om inte från Gud?
- Nu får vi ta det lite lugnt ett tag, sa jag avvärjande. Det är ju uppenbart att inte alla ens i den här lilla gruppen har samma moral. Detta beror knappast på att vi har olika gudar eller religioner utan på olika värderingar som delvis kan vara genetiskt betingade, delvis resultat av våra egna erfarenheter.
- Genetiskt betingade!? Hur då, menar du? Skulle vi kanske födas med färdiga moraluppfattningar? frågade Eva.
- Du sa ju själv nyss att homosexuella inte bryr sig om vad påven säger utan gör som de vill. Homosexualitet är genetiskt betingad, inte sant? Nu ska man ändå inte dra några alltför snabba slutsatser. Det finns ju många homosexuella katoliker, inte minst bland prelaterna som väl måste lyssna på vad påven säger.
- Genetik och moral, sa Anna. Det har jag inte tänkt på. Menar du att vi på sätt och vis föds med en viss sorts moral? Att somliga är födda till att bli goda människor och andra till att bli kriminella? Tror du att det finns människor som föds med kriminella anlag?
- Jag är ingen expert på genetik, men jag kan tänka mig att somliga föds med anlag som gör att de lätt blir aggressiva och våldsamma, medan andra blir fördragsamma eller flegmatiska. Hur de sedan utvecklar sig beror till stor del på omgivningen i form av föräldrar, syskon, lärare, vänner och kamrater samt på många andra omständigheter. De förhållningssätt som samlas under begreppet moral grundar sig inte enligt min mening främst på den kristna läran. De har utvecklats under lång tid med början långt före Kristi födelse, ja även långt före Moses.
- Vad menar du med det? frågade Anna.
- Ta till exempel påbudet att vi inte ska döda, som Eva nämnde, det vill säga inte döda våra stamfränder. Tanken att vi i krig kan döda människor som tillhör fientliga nationer är det få kristna som har problem med. Tvärtom, de som lyckas allra bäst med detta blir krigshjältar och får sitta längst fram i kyrkan. Men uppfattningen att vi inte bör döda dem som tillhör den egna stammen är ju något som människor kommit på mycket tidigt. Redan på den tiden när våra förfäder lärde sig att gå på två ben och jagade zebror och elefanter på den afrikanska savannen måste de snart ha begripit att de lyckades bättre med detta om de försökte hålla ihop i stället för att slå ihjäl varandra. Det var för många hundra tusen år sedan, alltså långt före Moses och hans stentavlor. Du får förlåta mig Anna, men för så länge sedan var det faktiskt. Och när Moses kom ner från berget och läste upp vad han sa att Gud hade sagt honom, ja då var det väl ändå inte så, att de som mötte honom vid bergets fot förvånat utropade: Åh sjutton, ska vi inte döda och stjäla och ljuga! Det var det värsta. Detta hade vi ingen aning om.
......
Om livets uppkomst och utveckling- Javisst, sa jag, men inte bara det, vi hade också en bra båt, väldigt duktiga besättningsmän och en kapten som var nykter.
- Till skillnad från nu då, utbrast Anna, för när du fått i dig ett par glas så tycker jag det verkar som om du blev helt berusad av din egen självtillräcklighet och din idé att det inte skulle finnas någon högre makt att förlita sig på. Hur tror du till exempel att jorden och allt det som finns här i världen, ja hela universum, hur tror du allt det har skapats? Tror du att det bara blivit till på en höft kanske? Utan någon som helst mening bakom alltihop? Tror du att livet och hela den underbara natur som vi ser överallt omkring oss bara kommit till av en himla slump? Tror du kanske att livet uppstått genom att två uratomer plötsligt fick för sig att ligga med varandra? Tror du det?
- Oj vad du blev upprörd bara för att jag sa att jag varit nykter. Din idé om uratomerna är en intressant tanke som jag måste fundera på men i övrigt ligger du väl inte helt fel med det du tror att jag tror. Du har nämligen rätt i att jag tror att mänskligheten kommit till genom en lång och successiv utveckling, medan du tycks klamra dig fast vid idén om att det skulle ha funnits någon slags skapare som i detalj skapat allting här i världen. För det är väl det du tror?
- Jag tror i varje fall inte att den kommit till av en slump, svarade Anna.
- Det gör inte jag heller. Den natur och det liv som vi ser omkring oss i dag är inte i första hand ett resultat av slumpen utan av en oerhört lång utveckling som började för mer än tre miljarder år sedan, när den första livsdugliga cellen lär ha sett dagens ljus. Så småningom blev de fler och fler och allt större. De blev till varelser med sinnesorgan och med en stark vilja att försäkra sig om sina respektive arters fortlevnad. Det blev en kamp om tillvaron i vilken de starkaste och mest livsdugliga klarade sig, medan andra och svagare arter dog ut. Men allt det här vet du ju redan. Det är bara det att du av någon för mig oförklarlig anledning inte vill tro på det.
- Det där låter kanske klokt och enkelt, men tycker du inte att det saknas något? frågade Sven. Det du säger är ju att alla levande varelser ända sedan begynnelsen bara tänkt på sig själva och fört en grym och hänsynslös kamp för den egna överlevnaden. Det är en kall och hård värld som du beskriver, men i själva verket finns det ju så mycket mer som inte förklaras av dina teorier. Hur skulle världen till exempel se ut om det inte fanns kärlek? Då skulle den kanske se ut så som du beskriver den. Men nu finns det faktiskt något som heter kärlek och därför ser världen också annorlunda ut.
- Och då menar du att det är kärleken som sätter sin prägel på tillvaron och att kärleken är Gud för Jesus har ju sagt att Gud är kärleken. Är det så?
- Ja, så kan man kanske uttrycka det, svarade Sven, medan Anna nickade bifall.
- Då menar ni alltså att denna abstraktion som ni kallar kärleken på något outgrundligt sätt skapat den här verkligheten och medvetet byggt den på principen om "the survival of the fittiest" enligt vilken det gäller att äta eller ätas. Detta är ju i så fall helt schizofrent eller egentligen rätt djävulskt. Är ni säkra på att det är kärleken som är Gud och inte någon annan? Om Gud verkligen är så kärleksfull som ni säger, varför skulle han då låta Djävulen härja så fritt som han gör?
......
Om rädslan för religioner och religiösa fanatiker- Jag är helt enkelt rädd, sa jag, för den intolerans som präglar många religioner och deras mest ivriga företrädare. Och för allt vad de kan ställa till med i form av krig, mord och terror i sina försök att straffa, såra, skada eller döda andra människor bara för att själva få beröm av sina ihopfantiserade gudar. Om vi är rädda för det våld som religionerna ger upphov till, då måste vi komma på ett sätt att försvara oss och man brukar säga att anfall är bästa försvar. Därför säger jag, att om jag bara kunde, skulle jag göra rent hus med alla vanföreställningar, all tro på det övernaturliga, all religiös magi, all vidskepelse och alla religioner.
- Det här har vi talat om tidigare, sa Sven, och jag sa då att jag inte trodde att en gudlös värld, det vill säga en värld utan religioner skulle vara bra att leva i. I vilket fall som helst är det en utopi att människorna skulle kunna leva utan religion. Religioner har funnits i alla tider och så kommer det alltid att förbli.
- Ett är dock säkert, svarade jag, om vi inte får bukt med religionerna, så kommer ständigt nya religiösa ledare att bygga sin makt på religiöst indoktrinerade människor och förleda dem till att i religiöst nit begå de mest hårresande brott mot dem som råkar tro på andra gudar än dem de själva tror på.
- Därför, återtog jag, måste vi värja oss. Det räcker inte att säga som Fredrik den Store, att var och en får bli salig på sin fason. De riktigt religiösa nöjer sig inte med det, för innerst inne vill de att alla ska bli saliga på deras fason, för det är så de tror att deras gud vill ha det. Religionsfrihet är kanske bra. Frihet från religioner vore ännu bättre.
......
Ur EfterordetOm ateismenMitt problem med ateismen och några av dess förkunnare är inte så mycket den självsäkerhet med vilken de framför sina budskap utan deras hurtighet. Det verkar ibland som om döden och människors ängslan inför den inte var så mycket att bry sig om. Ungefär så här brukar det låta från ateistiskt håll: ”Vi lever bara en gång i denna underbara värld och bara för en kort tid. Därför ska vi inte slösa bort vår dyrbara tid med att tänka på döden och tiden därefter utan på hur vi bäst kan ta vara på livet före döden.”
Detta är en i och för sig förnuftig tanke och inte utan visdom. Men vad säger man till dem som är rädda för att dö och gå in i den eviga glömskan? – Att de inte ska ängslas? Att det inte finns något liv bortom döden och därför inte heller något att oroa sig för? – För dem som är rädda för helvetet kan det kanske vara en tröst, men knappast för de andra. Många är de som genom tiderna brottats med sin ångest inför det ateistiska perspektivet att det enda som väntar i slutet av livet är döden.
Om religiös tro och religionerVarje i frihet skapad religiös tro är djupt personlig, formad av den enskilde med en mix av reflexioner, känslor, ängslan och längtan, dikt och tanke, andlighet och poesi.
En sådan tro kan ha mening för den troende. Den kan skänka tröst och ge en form av trygghet. Den skadar heller ingen men den bidrar till att legitimera ett religiöst tänkande som ofta leder till svåra problem. Sådana uppstår exempelvis, när de troende ivrar för att övertyga andra om den ”sanning” de själva funnit, när sådana samtal medför påtryckningar av olika slag, när de leder till indoktrinering och till att människors trosfrihet kränks. När tron inte förblir den enskildes ensak, när likasinnade troende samlas i sekter, samfund och organiserade religioner med anspråk på medlemmarnas trohet och med makt över deras beteende, då hotas toleransen gentemot oliktänkande. Då måste vi räkna med terrorhandlingar, andra våldshandlingar och ett utbrett religiöst förtryck.
......
Genom alla tider har det käbblats om vilken religiös riktning som är den sanna, om vem som förvanskat vad. När man inte på fredlig väg kunnat övertyga motparten om den ”rätta” läran, har man inte dragit sig för att fördöma, förtrycka, förfölja, fördriva, bränna eller slå ihjäl dem som ”förvanskat” den, dvs de ”otrogna”. Religionernas historia är fylld av otaliga ”sanna” läror och lika många ”förvanskningar”.
......
Därför menar jag: Vi behöver inga predikanter, inget missionerande, inga inkvisitioner, inga korståg, inga heliga krig, inga ockupationer av heliga platser, inget religiöst förtryck – kort sagt, vi behöver inga religiösa sekter eller religiösa samfund. Vi behöver heller ingen organiserad religiositet.
VI BEHÖVER INGA RELIGIONER!
Den här boken kom ut den 12 februari 2008. Boken handlar om livsåskådningsfrågor. Det hela utspelar sig på en segelbåt. Under en kryssning i Kroatien samtalar sex goda vänner om vetenskapens betydelse och religionernas roll för människors liv och utveckling.
