tisdag 26 februari 2008

Inlägg av Hans Ahlberg

När jag kom till Uppsala, var jag allmänt kristen, bad t o m aftonbön ibland. Under mina studier av grekiska, assyriologi och hebreiska, blev jag en smula förvirrad i vad avsåg min kristna tro. Till att börja med förkastade jag sekter och funderade allvarligt på att bli katolik men förklarade mig i stället för agnostiker. Kom sedan ut i förvärvslivet och grubblade ej mer.

Efter min pensionering fortsatte jag läsa grekiska och assyriologi. De existentiella frågorna dök då upp igen. Så småningom förstod jag att jag var ateist. På 50- talet fick jag lära mig att evangelierna skrivits långt efter Jesus’ död. I själva verket var Paulus den förste som berättade om honom. För mig framstår det som självklart att Paulus hittade på Jesus-gestalten. Antagligen fick han idén till detta från Qumran. Alvar Ellegård som egentligen är språkforskare har i sin bok om Jesus ägnat sig åt att förklara hur myten om honom uppstått. Också Lena Einhorn har sina tvivel om Jesus och menar att det i själva verket var Paulus som var Jesus.

Det gamla testamentet är ingalunda heligt för mig. Det består av en samling berättelser som var vanliga i Mellanöstern. Man kan hitta flera förebilder i den mesopotamiska kulturen, inte enbart historien om den stora floden och Noak. Många konstigheter som finns i den hebreiska texten får sin förklaring i babyloniska skrifter. Psalm 104 i Psaltaren är exempelvis en omdiktning av Echnaton’s solsång.

GT har ett högt litterärt värde. I det avseendet är GT klart bättre än de mesopotamiska sagorna, men det är en propagandaskrift som riktar sig mot judarnas fiender och tjänar till intern moralisk uppbyggnad. Det är dock ingen vacker moral man får sig till livs i GT. Jahweh beter sig verkligen illasinnat och blodtörstigt.

När det gäller den sortens moral tycker jag att norrmannen i "Tro Vett Vanvett" har det mest slagkraftiga (på alla sätt) argumentet, vilket också går igen i GT: "Du ska tro att Gud är god - annars slår jag dig på käften".

Det stora mysteriet är dock inte frågan om Gud eller Jesus. De kan inte bevisas att de finns eller har funnits. Vad som förundrar mig är livet.

Bland miljarders miljarder världar kan det väl ha slumpat sig så att några mineraler och aminosyror bildat en cell och att den av någon egendomlig anledning beslöt sig för att dela på sig så att två cellkärnor bildades. Men varför slog de sig ihop? Varför stack de inte åt var sitt håll? Vad fick två och flera celler med minimal tankeverksamhet att slå sig samman och bilda större enheter? Och varför ville de fortsätta dela sig och fortplanta sig istället för att lägga sig ner och dö? Viljan till liv och överlevnad är för mig det mest egendomliga i skapelsen. När jag var ung student, var Schopenhauer och Bergson följaktligen mina favoritfilosofer.

Beträffande boken vill jag uttrycka ett mycket positivt erkännande, inte minst vad gäller författarens mod att vara så uppriktig som han är. Det gladde mig också mycket att förstå att jag inte var ensam i världen med den här sortens funderingar. Det är sällan man får läsa en "grubblande" bok så elegant skriven.